söndag 19 december 2010

Heavy

En bild jag gjorde som present till min brorsa. De som spelar Team Fortress 2 känner förhoppningsvis igen den oerhört hårde mannen på bilden. Gjorde skuggorna annorlunda denna gång: istället för att göra dem direkt med tuschpensel, så ritade jag konturerna med tunn tuschpenna först. Det blev prydligare och man undvek kladdet som det lätt blir med enbart pensel. Är rätt nöjd med bilden, och sen är det ju kul att kunna göra teckningar som födelsedagspresenter. Billigt är det också, men det är ju bara en bonus. Ähem.


fredag 17 december 2010

Ännu mer Buscemi


Som sista bild skulle vi karikera den valda kändisen i form av ett djur. Jag tyckte att en råtta var passande för Steve Buscemi, dels på grund av hans utseende, dels på grund av att han ofta spelar små slippriga typer. Sen går han ju omkring i Reservoir Dogs och upprepar "I´m not a fucking rat" också.

Bilden är rätt enkelt färglagd i Photoshop.

torsdag 16 december 2010

Väl använd tid

Det är mycket att arbeta med nu. Jag skulle kunna sätta mig och jobba på min flashfilm. Eller hitta på en rolig idé till den tredje cartoonspalten. Eller kanske göra det allra sista på min karikatyruppgift, och färglägga rått-versionen av Steve Buscemi. Sen skulle jag ju kunna packa och städa inför hemresan över jul.

Inget av detta har jag gjort idag.

Idag har jag gjort detta:


Det vill säga: en färdig, tuschad bild baserad på en ordvits som typ bara jag tycker är rolig.

Nån gång, när jag håller på att bryta ihop under alla viktiga saker som måste göras, kanske jag sätter mig ner och färglägger det hela i photoshop också.

onsdag 15 december 2010

onsdag 8 december 2010

Stockholmare i exil



Den andra "cartoonspalten" jag gjorde. Alla personer utom mig är helt fiktiva. Eventuella likheter med verkliga människor är rena sammanträffanden. Skulle exempelvis någon skinnjackeklädd norrlänning känna igen sig själv i serien är det enbart en slump.

onsdag 1 december 2010

Cartoonspalt

De senaste veckorna har vi haft i uppgift att göra två "Cartoonspalter", det vill säga en sorts kåserier i serieform. Här är en av dem. Gjorde klart den en sen måndagskväll under svår deadline-hets, vilket kanske märks - bland annat är väl textningen lite slarvig.



Här är förresten klippet jag skriver om i spalten. Se och förundras.

http://www.youtube.com/watch?v=IWKuC1_RV1Y&feature=player_embedded

lördag 20 november 2010

100%


 Ett New York i en snar framtid, en liten krets människor, tre olika kärlekshistorier. Jag läste Paul Popes 100% för några dar sedan, och tyckte mycket om den. Tidigare har jag av någon anledning varit lite kluven till Popes yviga, energiska teckningsstil (främst i Batman year 100), men jag börjar gilla den mer och mer. I 100% passar den fint till den urbana miljön. De nerviga, spretande tuschlinjerna förstärker det kaotiska, smutsiga och mörka - i ett pulserande, proppfullt dansgolv, i en mörk bakgata i snöfall eller på en neonblinkande husfasad. Stilen förstärker också det levande och mänskliga i berättelsen. 100% handlar om människor som hankar sig fram i vardagen, som tänker, känner och drömmer. Jag gillade att historien hela tiden fokuserade på relationerna mellan dessa människor, att man verkligen brydde sig om karaktärerna på ett personligt plan. Känns som en skön omväxling från mycket annat i serieväg.

Paul Pope har för övrigt en blogg här.

Bilder hämtade från http://www.comicbookresources.com/ och http://supervillain.wordpress.com/

Raul-Birger rider igen

Det blev en bild till med Raul-Birger. Tänkte att teckningen skulle matcha hans lätt grandiosa självbild, och visa hur han själv ser på sina bravader - här är han alltså på en stegrande fåle i tumultartad, tapper strid med några ondsinta rubbitar. En passande inramning för denne självutnämnde gigant.

(Borde verkligen jobba med flashfilmen eller cartoonspalten istället, men det är skönt att göra avbrott från skoluppgifterna ibland. Göra bilder utan att behöva tänka så mycket)


torsdag 18 november 2010

Raul-Birger

Kände för att tuscha med pensel igen. Här är en snabb bild på Raul-Birger Gyllenkrook, aristokratisk dilettant med psi-mutation. Snyggade till den lite i Photoshop.

söndag 7 november 2010

Robotar


Har inte gjort så mycket att lägga upp här de senaste dagarna (vilket kanske syns på de senaste inläggen). Har hållit på med annat, skrivit manus och sånt. Här är dock några snabbt skissade, tramsiga robotbilder.

fredag 5 november 2010

Filmfestival

Den 17:e november startar Stockholms filmfestival. Har gått på två festivaler tidigare, och det är ju alltid en speciell känsla att ringa in filmer i programbladet, vandra genom novemberslasket in på Sture eller Skandia och se en film man kanske aldrig hade hört talas om annars. Oftast har jag blivit positivt överraskad, som när jag såg In Bruges - en brittisk gangsterkomedi som utspelar sig i den belgiska staden Brygge. Påminner om Guy Ritchies filmer i dialog och humor, men med mer värme i karaktärsbeskrivningen, och väldigt fint foto. Hörde ingenting om filmen före eller efter visningen, den gick inte upp på bio i Sverige. Däremot finns den med på imdb:s top 250-lista (den enda sanna, objektiva kvalitetsmätaren!).

Skulle otroligt gärna gå på årets festival också, om jag hade tid - eller, framförallt, råd. Priserna är ju lite saftiga: ett festivalkort kostar 160 spänn, och då måste man fortfarande köpa biljetter som kostar 70 eller 50 kronor. Jag som är student och allt, och bor i Gävle dessutom. Hade annars gärna sett till exempel This is England ´86, eller Cemetery Junction av Ricky Gervais och Stephen Merchant, eller kanske nån film som bara lät bra i programbladet. Men men. Så är det.

fredag 29 oktober 2010

Stipendium till 7:e Oktober

Det är klart sen några dagar att vi som gör 7:e Oktober kommer få ett kulturstipendium på 5000 kr från Gävle kommun. Blev förstås otroligt glad när de ringde och meddelade detta! Eftersom vi skickade in ansökan i mitt namn råkade det bli jag som kommer få äran att ta emot stipendiet vid någon ceremoni framöver, vilket känns jättekul. Det är ju annars vi som grupp som har förtjänat det, och speciellt Calle Krantz som hållit i hela 7:e Oktober-projektet från början. Han har också skrivit om stipendiet och fanzinet här.

Pengarna kommer gå till tryckningen, och de behövdes verkligen för att få boken så bra som vi vill.

Stipendiet omnämns lite i Gävle-tidningar och på kommunens hemsida.

onsdag 27 oktober 2010

"Inre Monolog"-trailern ute!

Jag har till slut blivit klar med Inre Monolog, min sommarserie som jag pysslat med sen i juni. Känns lite stort att bläddra i det färdiga resultatet: 26 sidor serie, det längsta jag gjort, och det överlägset mest genomarbetade. Om det är det bästa vågar jag dock inte säga än. Serien kommer att ingå i fanzinet 7:e Oktober (som Calle skriver lite om här), som vi hoppas kunna trycka inom en snar framtid. Att döma av de serier jag sett andra göra kommer 7:e Oktober att bli fruktansvärt bra.

Jag fick för mig (delvis inspirerad av gårdagens b-filmskväll) att göra en fånig trailer för Inre Monolog i serieform. Resultatet ser ni nedan. Jag tänker mig texten läst med exalterad trailer-basröst. Den borde också avslutats med typ Appears only in the 7:e Oktober fanzine. Buy Now!




söndag 24 oktober 2010

Cowboy Bebop



De senaste månaderna har jag kollat på Anime-serien Cowboy Bebop. Jag har ju knappt sett nån Anime annars - typ enstaka avsnitt av Sailor Moon, Pokémon, den fluffiga barn-Mumin, samt den fantastiska Akira.

Så, Alex i klassen gav mig CB och sa att "du borde gilla den här", och jag började kolla, och det var verkligen bra. Bara introt är ju sjukt snyggt: rymdskepp, pistolskott, mörka silhuetter och vindlande cigarett-rökpelare, i grafiska och popkonst-iga färgkompositioner. Och med ett bebop-jazzigt soundtrack som verkligen sätter stämningen. Eller ja, ni kan ju kolla själva:

http://www.youtube.com/watch?v=qqvsUs-iQvg

Serien utspelar sig 2071, när jorden blivit närmast obeboelig och människor koloniserat solsystemets andra planeter och månar. Huvudpersonerna Spike, Jet och Faye är prisjägare, "Cowboys", och grundstoryn i varje avsnitt brukar vara att de letar efter någon efterlyst brottsling. Det finns influenser från alla möjliga genrer; huvudkaraktären Spike Spiegel är en blandning av desillusionerad detektiv och bounty hunter - med Bruce Lees fightingstil. När han, Faye och Jet inte är på rymdskeppet "the Bebop" vistas de i sunkiga barer, glittrande kasinon, enorma köpcentrum, dammiga ödelandskap: filmiska miljöer som inte förändrats i utseende bara för att de ligger på en annan planet. På så sätt är inte framtids-temat så framträdande som det kan vara i andra science fiction-tvserier. Miljöer och känsla kan snarare påminna om western eller noir, vilket förstärks av musiken.

För musiken är fantastisk. Den varierar sig mycket: det är främst jazz och blues, men även modernare rock och pop, Morricone-pastischer och mer rena filmmusikaliska soundtrack. Den lyfter verkligen animen, och ger en lite mer eftertänksam ton till många scener.

Så: Cowboy Bebop är action, humor och lite drama i snygg förpackning. Jag gillar´t. Ska snart börja kolla på Monster, en annan serie Alex tipsat om.

(Bilden hämtad från www.willlifedesign.co.uk/Anime.html)

torsdag 21 oktober 2010

Mer bilderbok

Här är då det andra, färglagda uppslaget i min bilderbok. Blev hyfsat nöjd, även om färgskalan kanske inte riktigt skulle förekomma i ett riktigt kök: ljusblått kakel, bruna köksskåp med svarta luckor, och avokadogrön vägg - samt ett oerhört blått golv. Men jag tycker det blev rätt fint. Blev också nöjd med den diskande tomtens creepy ansiktsuttryck, som jag tycker utstrålar en väldigt tomtemässig, lätt obehaglig godhet.


onsdag 20 oktober 2010

Bilderbok-preview!

Är inne i slutspurten med bilderboken. På fredag är det redovisning, och då ska jag ha med en färdig "dummy" - alla sidor planerade och uppskissade tillsammans med text, en framsida och en tapet, samt två helt färdiga bokuppslag.

Har mest jobbat med uppslagen. Här är ett av dem, själva inledningen i berättelsen. Det är lite blyertskladdigt och texten är censurerad, eftersom vi jobbar med upphovsrättskyddat material. Andemeningen är dock att det blåser väldigt mycket. Det tycker jag att jag har fångat rätt bra. Sen är det kallt också.

Sidorna är alltså höger och vänstersidan på ett uppslag:




onsdag 13 oktober 2010

Onsdagen

Har varit helt seg i huvudet hela dan. Kom till ateljen vid halvett-tiden och började på det andra uppslaget till min bilderbok. Bilden ska visa ett nattligt stadslandskap med virvlande snö och vindlande bilvägar. Jag har skissen klar och skulle nu färglägga det hela. Slängde första försöket rätt snabbt, det andra jobbade jag på några timmar - sen revs också det loss från ritbordet. Hade liksom ingen genomgående idé; det blev en massa spridda skrafferingar och toningar och planlöst ritande med akvarellpennor. Kunde inte bestämma mig om jag skulle använda linjeteckning eller bara färger, och det blev nåt fult mellanting. Imorrn tänkte jag testa att använda mer blyerts och mer framträdande linjeteckning. Hoppas det funkar bättre.

Sen var det i alla fall Comic Royale-kväll, och vi gjorde stafettserier. Det var väldigt roligt, och lite omväxling från skoluppgifterna. Man skriver en titel på en tom seriesida och lämnar över den till personen till höger, som ritar första rutan. Sedan skickas sidan vidare till nästa person som ritar den andra rutan, och så vidare tills två sidor är ifyllda. Resultatet brukar bli totalt ofokuserat, ojämnt tecknat och påfallande ofta rätt äckligt. Dramaturgiska vändpunkter som "Den talande bävern blottar sig plötsligt" och "Gordon Ramsay dyker upp och blir halshuggen av revolternade pilsnerkorvar" är vanliga. Det handlar, som ni hör, om odiskutabel kvalitet. Serierna hänger att beskåda vid ettornas ateljé.

fredag 8 oktober 2010

Chris Ware

Wares omslag till the New Yorker

Är i Stockholm under några dar och passade på att besöka serieteket i Kulturhuset. Lånade bland annat  några album av Chris Ware. Vi hade hans Jimmy Corrigan: the smartest kid on earth som kurslitteratur i våras, och det var något av det bästa jag läst. Det har två storylines; den ena handlar om Jimmy Corrigan, en ensam, socialt ängslig 36-åring, vars frånvarande far en dag ringer och föreslår att de ska träffas. Den andra handlar om Jimmys farfars uppväxt i sekelskiftets USA. Dessa båda historier vävs in i varandra, och bildar en slags tidslinje i USA:s historia. Boken är komplex - vilket jag insåg när jag försökte beskriva och analysera den på två sidor, vilket var typ omöjligt.

Wares stil är enkel och grafisk, men han lyckas ändå få fram så mycket atmosfär. Han kan ägna hela sidor åt att visa ett enda ögonblick, kort och vardagligt, men som ändå säger väldigt mycket. Man förstår sammanhanget, miljön och känslan direkt. Teckningsstilen är enkel, men bilderna och sidlayouten är minutiöst utformade. Ware är inspirerad av amerikansk grafisk design, arkitektur och popkonst. Vissa sidor liknar tidningsgrafik, med pilar som går kors och tvärs, och som visar hur alla personer och händelser hänger ihop. Det är formmässigt nyskapande men samtidigt gripande. Rekommenderas.



Sida ur Jimmy Corrigan: the smartest kid on earth
 Ware har dessutom gjort några sevärda animerade filmer baserade på radioprogrammet This American Life, samt denna film (här tyvärr utan soundtracket av Andrew Bird), baserad på hans tidigare serie Quimby the Mouse

Fick för övrigt prata med honom när han besökte vår utbildning i Gävle i våras. Han var sjukt trevlig, hade intressanta utläggningar och ironiserade konstant över genistämpeln han fått. Dessutom tog han emot mitt, Calles och Rickards för tillfället specialöversatta fanzin Detet: international edition och lade det i sin ryggsäck. Ett stort ögonblick.

torsdag 7 oktober 2010

Serier och riktig konst

Ett svar jag fått mer än en gång när jag sagt till folk vad jag pluggar:

Det är svårt att tänka sig ett liknande svar till exempelvis en musikskoleelev:

Bara en grej jag tänkte på...

lördag 2 oktober 2010

Mörker, mörker

En sida till från min sommarserie. Efter långvarigt övervägande har serien fått titeln Inre monolog. Har fortsatt jobba i Photoshop, där penselverktyget gått varmt.

Originalet     
Slutresultatet

fredag 1 oktober 2010

Tomtar

Håller just nu på med en bilderbok baserad på en gammal svensk juldikt. Ett resultat av det är att jag de senaste dagarna skissat en massa bilder på tomtar. Huvudfiguren i boken ska vara en variant på en klassisk svensk folksago-tomte, alltså de små skäggiga varelserna med toppiga mössor och kläder i brunt och grått. Samtidigt har jag valt att förlägga dikten i en modernare miljö - tomtemannen ska pulsa genom upplogade snödrivor, bo i en källare och smyga runt i tvättstugan. Det handlar alltså om en urban citytomte, och jag har försökt uppdatera kläderna lite grann. Figurerna har också fått en del drag av jultomten, framförallt luvan. Funderar på om de inte ska ha en mer konisk, klassisk Elsa Beskow-tomtemössa istället. Här är i alla fall några skisser:







 Det är för övrigt väldigt roligt att hålla på med en bilderbok; att berätta med bilder som inte ingår i en serie utan som står för sig själva. Man lär sig liksom uppskatta att rita till detaljer i bakgrunden (något jag hatar när det gäller serier), och låta varje teckning ta tid. Det enda dåliga är väl att de texter vi får använda alla är upphovsrättsskyddade - vilket innebär att jag inte kommer kunna använda bilderna i något vettigt sammanhang när jag är klar med uppgiften. Det suger ju, men vafan - det är bra övning, och rätt kul. Dessutom är vår lärare Gunna Grähs väldigt bra. Kommer kanske lägga upp bilder från boken sen!

fredag 24 september 2010

Apropå ingenting: Sherlock Holmes


Har dragit på mig månadens andra förkylning och sitter och kurerar mig med te, halstabletter och tvserie-avsnitt på datorn. Kollade precis på andra avsnittet av BBC:s nya serie Sherlock, en moderniserad version av Arthur Conan Doyles berättelser om den briljante och kokainmissbrukande detektiven. Älskade verkligen Conan Doyles böcker som liten. De flesta filmatiseringar jag sett har också varit bra; framförallt är det ju BBC-serien med Jeremy Brett i huvudrollen som är klassikern. Gillade också Guy Ritchies blockbuster Sherlock Holmes, en actionkomedi-variant som var sjukt underhållande. I den filmen, och i andra moderna versioner, tar Holmes problematiska personlighet mer plats. Figuren blir psykologiserad - och diagnostiserad. Hans "excentriska vanor" blir numera symptom på social oförmåga. Eller, kort sagt: Holmes blir House.

Sherlock, som utspelar sig i nutidens London, är ett exempel på detta; Holmes manipulativa, egocentriska och narcissistiska drag framhävs och problematiseras. I ett (episkt) replikskifte kallar rättsmedicinaren Anderson honom för "our favourite psychopath", varpå Holmes blixtsnabbt svarar "I´m not a psychopath Anderson, I´m a high-functioning sociopath. Do your research". Sherlock är annars riktigt bra hittills, första avsnittet var fantastiskt, med otroligt rapp, välskriven dialog, och ett manus som verkligen överraskade. Både Ritchies film och Sherlock lyckas också med det jag gillar mest hos figuren: den där hisnande slutledningsförmågan, hur Holmes redovisar extremt invecklade, men fullständigt logiska, slutledningskejdor för en förstummad Watson (och tittare).

Ser verkligen fram emot att se resten av serien.

lördag 18 september 2010

The Expendables


(Texten innehåller spoilers av "handlingen" i filmen)

Var och såg The Expendables på bio igår. Sylvester Stallones nya rulle, där han skrapat ihop ett "dreamteam" av actiondinosaurier från 80-talet (Stallone, Bruce Willis, Dolph Lundgren, cameo av Arnold) kompletterat med lite nyare ansikten (Jason Statham, Jet Li, några fribrottare och football-spelare), och klämt in dem i en och samma film. Vi hade låga förväntningar, eller snarare, vi förväntade oss hjärndöd testosteronaction. Och för min del infriades förväntningarna. Den var riktigt, riktigt dålig, och väldigt underhållande.

Den mest hypade scenen, när Stallone, Willis och Schwarzenegger står och snackar i en kyrka, illustrerar egentligen hela syftet med filmen. Scenen har ingen verklig funktion berättarmässigt, annat än att de tre legenderna ska vara i samma scen. Liksom filmer som Gran Torino och The Wrestler ska The Expendables ses i ljuset av de åldrade filmhårdingarnas tidigare liv och karriär. Gran Torino är som en slutgiltig kommentar till Clint Eastwoods Dirty Harry-image. I The Wrestler smälter Mickey Rourkes liv ihop med hans rollfigur. I The Expendables finns samma aspekt, men utan självreflektionen; Stallones karaktär fortsätter bara skjuta. Och nåt annat hade man väl egentligen inte förväntat sig.

Handlingen är inget att bry sig om, ingen involverad har iallafall gjort det, men i korthet: ett gäng legosoldater får i uppdrag att störta en diktator i ett litet sydamerikanskt land. Ledaren Barney Ross (Stallone) träffar en kvinna där och blir känslomässigt involverad. Så, då var det avklarat. Fram med ammunitionen. Det huggs av huvuden och händer, det skjuts med höghastighets-hagelgevär, det är hand-to-hand combat mellan steriodstinna hannar. Och det sprängs! Allt sprängs, hela tiden.

Däremellan hänger Stallone, Statham och grabbarna i en motorcykelklubb/tatueringsstudio, kastar kniv, brölar enstavigt, garvar och åker båge. De grymtar hårda oneliners. I en scen väser en skurk till den tillfångatagne Stallone: "How many men do you have?" Stallone spottar ur sig: "Only your mother". Det är en av de bättre replikväxlingarna i hela filmen.

Sen är ju Dolph med också. Han spelar svensken Gunnar, som har drogproblem och därför försöker hänga en försvarslös pirat. Han blir utesluten ur gänget, och hämnas genom att bli ond. Sen blir han skjuten av Stallone, efter att ha blivit inlurad på ett ställe med lågt i tak (jätten Gunnars svaga punkt!). Dolph äger för övrigt alla scener han är med i, vilket säger en del om skådespeleriet.

Det var en oerhört dålig film, och ett väldigt roligt biobesök.

onsdag 15 september 2010

Thomas Ott


Vill man läsa något speciellt i serieväg kan man läsa detta album, Numret 73304-23-4153-6-96-8 av Thomas Ott, som finns utgivet på svenska av Kartago Förlag. Rekommenderas varmt! Berättelsen (utan dialog) handlar i korthet om en man som hittar en lapp med en mystisk sifferserie - mer än så tänker jag inte skriva. Den är mystiskt och kusligt på samma sätt som gamla spökhistorier, något som förstärks av Otts mycket stämningsfulla bilder. Han använder sig av svart skrapkartong där han sedan skrapar fram de vita partierna undan för undan - ett arbete som ser ut att krävt åtskilliga timmar. Detta passar berättelsen bra; bilderna verkar lika huggna i sten som huvudkaraktärens öde. Jag gillar verkligen Otts stil, härunder kommer ett exempel, dock inte från detta album...


(Bilderna tagna från http://forbiddenplanet.co.uk och www.deathwishindustries.com)

söndag 12 september 2010

Att lägga mörker i en sommarserie

Håller på med en serie jag pysslat med sen i somras. ska publiceras i ett fett fanzin tillsammans med andras alster, är det tänkt. Min serie blir nån slags meta-twistad deckarhistoria med noir-komplex - mycket mörka stadsmiljöer, mycket ansikten i dunkel, mycket silhuetter. Det vill säga: förbannat mycket svärta att fylla i. Detta gör jag i Photoshop. Det ger mer precision och säkerhet än att svabba på med tusch, men tar också längre tid. Speciellt som jag inte använt programmet så mycket tidigare. Känns iaf kul att sätta sig in i det lite mer!

I vilket fall, har hållit på ett tag med sida fem av serien. Inscannad (slarvigt) såg den ut som den övre bilden, och den nedra är slutresultatet. Suddade ut mycket av den ursprungliga linearten, speciellt i husfasaderna, för att få det mindre plottrigt och mer grafiskt snyggt. Överhuvudtaget har jag tagit bort mycket detaljer, skrafferingar och gråskalor; förenklat och använt mer silhuetter. Är hyfsat möjd med resultatet! Ska fixa lite till med sidan, bland annat texten.

måndag 6 september 2010

Sållåmon Krautz


Några skisser på en av mina karaktärer till rollspelet Mutant - Sållåmon Krautz, en muterad varanödla med fyra armar, trenchcoat och fedorahatt.

lördag 4 september 2010

100 Bullets

Tänkte skriva om en serie jag inspirerats mycket av den senaste tiden.

100 Bullets är Brian Azzarellos och Eduardo Rissos stilsäkert noir-doftande kriminalserie, utgiven av Vertigo i tretton volymer. Jag upptäckte serien för några år sedan och har sedan läst ett album då och då; uppskattat varje enskilt album för sig, men inte riktigt hängt med i den löpande huvudplotten. Så i somras, när endast det trettonde och sista albumet återstod, bestämde jag mig för att plöja igenom alltihop igen, från ruta ett. Och det var serien verkligen värd.

100 Bullets grundidé är enkel men fascinerande. En man i mörk kostym, den mystiske Agent Graves, söker upp vanliga människor och ger dem en portfölj. I denna finns bevis för att de ovetande utsatts för en stor oförätt. Där finns namn och foto på den skyldige. Och där finns en pistol, som inte går att spåra, och hundra patroner. Vad Graves erbjuder är alltså möjligheten att hämnas utan rättslig påföljd. Vad dessa personer gör med denna möjlighet är helt upp till dem.

I denna valmöjlighet ligger mycket av seriens dramatik, när vanliga människor plötsligt står ovanför lagen, med makten att skipa hård rättvisa. Hur hanterar de denna makt - och de moraliska frågor den medför? Det är personer med mycket olika livsöden: före detta fängelsekunden Dizzy Cordova, den faderlöse Louis Hughes, gamblern Chucky, glassförsäljaren Cole Burns...en stor palett karaktärer, som alla görs intressanta och nyanserade. Efterhand vävs de olika småhistorierna ihop i en större plot, en konspiratorisk historia om hemliga brottssyndikat och specialtränade hitmen, men jag tycker det är i de enskilda personskildringarna 100 Bullets är som absolut bäst - de liv de lever, miljöerna de rör sig i, deras relationer till familj, vänner och makar.

Serien är imponerande helgjuten. Den är välskriven, vältecknad, snyggt komponerad, ofta innovativt berättad. Azzarellos manus är riktigt bra. Hans dialog är både autentisk – det kan ibland vara svårt att hänga med i de amerikanska slanguttrycken – och sylvass på ett sätt som påminner om Tarantinos filmer.

Argentinaren Rissos stiliga och grafiska stil passar utmärkt till seriens ton; han jobbar med svart-vita kontraster, dramatiska bildvinklar och hårda skuggor, det hela känns väldigt filmiskt och noir-inspirerat. I albumen är bilderna snyggt och stämningsfullt färglagda, men jag har för mig att typ Agent X9 publicerar serien i svartvitt – vilket jag nästan tycker passar ännu bättre. Dock måste den svenska översättaren ha ett mindre helvete med dialogen…

Det finns förstås invändningar. Noir-stereotyperna blir ibland väl påtagliga; hur männen har markerade kindben och stenhård blick, medan kvinnorna mer än sällan avbildas i olika stadier av nakenhet. Detta hör förstås till stor del till genren, och Azzarello lyckas få till nyanserade personporträtt i de flesta fall, men ändå…

Men som sagt. Överlag är det bra, riktigt riktigt bra.

torsdag 2 september 2010

Ny design

Sådärja! Ny, stilig design med beige färgskala och generisk bokhylla i bakgrunden. Det tycker jag funkar för tillfället.

Först!

Jaha, så var man alltså en del av "bloggosfären". Känns onekligen lite spännande. Den här bloggen kommer handla om det jag för närvarande lägger ned mest tid på, nämligen serier. Jag kommer att lägga upp sånt jag ritat, men även skriva om serier jag läst. Förmodligen blir det en del inlägg om annat (film känns som ett oundvikligt ämne), men främst ska detta vara en serieblogg. Därav titeln "Piazzolla om Serier" (som verkar allt mer pretentiös ju mer jag tänker på den).

Jag ser denna blogg främst som ett sätt att lägga ut mina grejer, och som en anledning att skriva mer än jag gör. Förhoppningsvis kommer någon att läsa den också - alla som känner för det är mycket välkomna. Just nu är den kanske lite visuellt torftig, men för närvarande låtsas jag att det är ett estetiskt val ("Min blogg har fokus på texten") och fixar det senare. Vi ses! :)