fredag 24 september 2010

Apropå ingenting: Sherlock Holmes


Har dragit på mig månadens andra förkylning och sitter och kurerar mig med te, halstabletter och tvserie-avsnitt på datorn. Kollade precis på andra avsnittet av BBC:s nya serie Sherlock, en moderniserad version av Arthur Conan Doyles berättelser om den briljante och kokainmissbrukande detektiven. Älskade verkligen Conan Doyles böcker som liten. De flesta filmatiseringar jag sett har också varit bra; framförallt är det ju BBC-serien med Jeremy Brett i huvudrollen som är klassikern. Gillade också Guy Ritchies blockbuster Sherlock Holmes, en actionkomedi-variant som var sjukt underhållande. I den filmen, och i andra moderna versioner, tar Holmes problematiska personlighet mer plats. Figuren blir psykologiserad - och diagnostiserad. Hans "excentriska vanor" blir numera symptom på social oförmåga. Eller, kort sagt: Holmes blir House.

Sherlock, som utspelar sig i nutidens London, är ett exempel på detta; Holmes manipulativa, egocentriska och narcissistiska drag framhävs och problematiseras. I ett (episkt) replikskifte kallar rättsmedicinaren Anderson honom för "our favourite psychopath", varpå Holmes blixtsnabbt svarar "I´m not a psychopath Anderson, I´m a high-functioning sociopath. Do your research". Sherlock är annars riktigt bra hittills, första avsnittet var fantastiskt, med otroligt rapp, välskriven dialog, och ett manus som verkligen överraskade. Både Ritchies film och Sherlock lyckas också med det jag gillar mest hos figuren: den där hisnande slutledningsförmågan, hur Holmes redovisar extremt invecklade, men fullständigt logiska, slutledningskejdor för en förstummad Watson (och tittare).

Ser verkligen fram emot att se resten av serien.

lördag 18 september 2010

The Expendables


(Texten innehåller spoilers av "handlingen" i filmen)

Var och såg The Expendables på bio igår. Sylvester Stallones nya rulle, där han skrapat ihop ett "dreamteam" av actiondinosaurier från 80-talet (Stallone, Bruce Willis, Dolph Lundgren, cameo av Arnold) kompletterat med lite nyare ansikten (Jason Statham, Jet Li, några fribrottare och football-spelare), och klämt in dem i en och samma film. Vi hade låga förväntningar, eller snarare, vi förväntade oss hjärndöd testosteronaction. Och för min del infriades förväntningarna. Den var riktigt, riktigt dålig, och väldigt underhållande.

Den mest hypade scenen, när Stallone, Willis och Schwarzenegger står och snackar i en kyrka, illustrerar egentligen hela syftet med filmen. Scenen har ingen verklig funktion berättarmässigt, annat än att de tre legenderna ska vara i samma scen. Liksom filmer som Gran Torino och The Wrestler ska The Expendables ses i ljuset av de åldrade filmhårdingarnas tidigare liv och karriär. Gran Torino är som en slutgiltig kommentar till Clint Eastwoods Dirty Harry-image. I The Wrestler smälter Mickey Rourkes liv ihop med hans rollfigur. I The Expendables finns samma aspekt, men utan självreflektionen; Stallones karaktär fortsätter bara skjuta. Och nåt annat hade man väl egentligen inte förväntat sig.

Handlingen är inget att bry sig om, ingen involverad har iallafall gjort det, men i korthet: ett gäng legosoldater får i uppdrag att störta en diktator i ett litet sydamerikanskt land. Ledaren Barney Ross (Stallone) träffar en kvinna där och blir känslomässigt involverad. Så, då var det avklarat. Fram med ammunitionen. Det huggs av huvuden och händer, det skjuts med höghastighets-hagelgevär, det är hand-to-hand combat mellan steriodstinna hannar. Och det sprängs! Allt sprängs, hela tiden.

Däremellan hänger Stallone, Statham och grabbarna i en motorcykelklubb/tatueringsstudio, kastar kniv, brölar enstavigt, garvar och åker båge. De grymtar hårda oneliners. I en scen väser en skurk till den tillfångatagne Stallone: "How many men do you have?" Stallone spottar ur sig: "Only your mother". Det är en av de bättre replikväxlingarna i hela filmen.

Sen är ju Dolph med också. Han spelar svensken Gunnar, som har drogproblem och därför försöker hänga en försvarslös pirat. Han blir utesluten ur gänget, och hämnas genom att bli ond. Sen blir han skjuten av Stallone, efter att ha blivit inlurad på ett ställe med lågt i tak (jätten Gunnars svaga punkt!). Dolph äger för övrigt alla scener han är med i, vilket säger en del om skådespeleriet.

Det var en oerhört dålig film, och ett väldigt roligt biobesök.

onsdag 15 september 2010

Thomas Ott


Vill man läsa något speciellt i serieväg kan man läsa detta album, Numret 73304-23-4153-6-96-8 av Thomas Ott, som finns utgivet på svenska av Kartago Förlag. Rekommenderas varmt! Berättelsen (utan dialog) handlar i korthet om en man som hittar en lapp med en mystisk sifferserie - mer än så tänker jag inte skriva. Den är mystiskt och kusligt på samma sätt som gamla spökhistorier, något som förstärks av Otts mycket stämningsfulla bilder. Han använder sig av svart skrapkartong där han sedan skrapar fram de vita partierna undan för undan - ett arbete som ser ut att krävt åtskilliga timmar. Detta passar berättelsen bra; bilderna verkar lika huggna i sten som huvudkaraktärens öde. Jag gillar verkligen Otts stil, härunder kommer ett exempel, dock inte från detta album...


(Bilderna tagna från http://forbiddenplanet.co.uk och www.deathwishindustries.com)

söndag 12 september 2010

Att lägga mörker i en sommarserie

Håller på med en serie jag pysslat med sen i somras. ska publiceras i ett fett fanzin tillsammans med andras alster, är det tänkt. Min serie blir nån slags meta-twistad deckarhistoria med noir-komplex - mycket mörka stadsmiljöer, mycket ansikten i dunkel, mycket silhuetter. Det vill säga: förbannat mycket svärta att fylla i. Detta gör jag i Photoshop. Det ger mer precision och säkerhet än att svabba på med tusch, men tar också längre tid. Speciellt som jag inte använt programmet så mycket tidigare. Känns iaf kul att sätta sig in i det lite mer!

I vilket fall, har hållit på ett tag med sida fem av serien. Inscannad (slarvigt) såg den ut som den övre bilden, och den nedra är slutresultatet. Suddade ut mycket av den ursprungliga linearten, speciellt i husfasaderna, för att få det mindre plottrigt och mer grafiskt snyggt. Överhuvudtaget har jag tagit bort mycket detaljer, skrafferingar och gråskalor; förenklat och använt mer silhuetter. Är hyfsat möjd med resultatet! Ska fixa lite till med sidan, bland annat texten.

måndag 6 september 2010

Sållåmon Krautz


Några skisser på en av mina karaktärer till rollspelet Mutant - Sållåmon Krautz, en muterad varanödla med fyra armar, trenchcoat och fedorahatt.

lördag 4 september 2010

100 Bullets

Tänkte skriva om en serie jag inspirerats mycket av den senaste tiden.

100 Bullets är Brian Azzarellos och Eduardo Rissos stilsäkert noir-doftande kriminalserie, utgiven av Vertigo i tretton volymer. Jag upptäckte serien för några år sedan och har sedan läst ett album då och då; uppskattat varje enskilt album för sig, men inte riktigt hängt med i den löpande huvudplotten. Så i somras, när endast det trettonde och sista albumet återstod, bestämde jag mig för att plöja igenom alltihop igen, från ruta ett. Och det var serien verkligen värd.

100 Bullets grundidé är enkel men fascinerande. En man i mörk kostym, den mystiske Agent Graves, söker upp vanliga människor och ger dem en portfölj. I denna finns bevis för att de ovetande utsatts för en stor oförätt. Där finns namn och foto på den skyldige. Och där finns en pistol, som inte går att spåra, och hundra patroner. Vad Graves erbjuder är alltså möjligheten att hämnas utan rättslig påföljd. Vad dessa personer gör med denna möjlighet är helt upp till dem.

I denna valmöjlighet ligger mycket av seriens dramatik, när vanliga människor plötsligt står ovanför lagen, med makten att skipa hård rättvisa. Hur hanterar de denna makt - och de moraliska frågor den medför? Det är personer med mycket olika livsöden: före detta fängelsekunden Dizzy Cordova, den faderlöse Louis Hughes, gamblern Chucky, glassförsäljaren Cole Burns...en stor palett karaktärer, som alla görs intressanta och nyanserade. Efterhand vävs de olika småhistorierna ihop i en större plot, en konspiratorisk historia om hemliga brottssyndikat och specialtränade hitmen, men jag tycker det är i de enskilda personskildringarna 100 Bullets är som absolut bäst - de liv de lever, miljöerna de rör sig i, deras relationer till familj, vänner och makar.

Serien är imponerande helgjuten. Den är välskriven, vältecknad, snyggt komponerad, ofta innovativt berättad. Azzarellos manus är riktigt bra. Hans dialog är både autentisk – det kan ibland vara svårt att hänga med i de amerikanska slanguttrycken – och sylvass på ett sätt som påminner om Tarantinos filmer.

Argentinaren Rissos stiliga och grafiska stil passar utmärkt till seriens ton; han jobbar med svart-vita kontraster, dramatiska bildvinklar och hårda skuggor, det hela känns väldigt filmiskt och noir-inspirerat. I albumen är bilderna snyggt och stämningsfullt färglagda, men jag har för mig att typ Agent X9 publicerar serien i svartvitt – vilket jag nästan tycker passar ännu bättre. Dock måste den svenska översättaren ha ett mindre helvete med dialogen…

Det finns förstås invändningar. Noir-stereotyperna blir ibland väl påtagliga; hur männen har markerade kindben och stenhård blick, medan kvinnorna mer än sällan avbildas i olika stadier av nakenhet. Detta hör förstås till stor del till genren, och Azzarello lyckas få till nyanserade personporträtt i de flesta fall, men ändå…

Men som sagt. Överlag är det bra, riktigt riktigt bra.

torsdag 2 september 2010

Ny design

Sådärja! Ny, stilig design med beige färgskala och generisk bokhylla i bakgrunden. Det tycker jag funkar för tillfället.

Först!

Jaha, så var man alltså en del av "bloggosfären". Känns onekligen lite spännande. Den här bloggen kommer handla om det jag för närvarande lägger ned mest tid på, nämligen serier. Jag kommer att lägga upp sånt jag ritat, men även skriva om serier jag läst. Förmodligen blir det en del inlägg om annat (film känns som ett oundvikligt ämne), men främst ska detta vara en serieblogg. Därav titeln "Piazzolla om Serier" (som verkar allt mer pretentiös ju mer jag tänker på den).

Jag ser denna blogg främst som ett sätt att lägga ut mina grejer, och som en anledning att skriva mer än jag gör. Förhoppningsvis kommer någon att läsa den också - alla som känner för det är mycket välkomna. Just nu är den kanske lite visuellt torftig, men för närvarande låtsas jag att det är ett estetiskt val ("Min blogg har fokus på texten") och fixar det senare. Vi ses! :)