lördag 4 september 2010

100 Bullets

Tänkte skriva om en serie jag inspirerats mycket av den senaste tiden.

100 Bullets är Brian Azzarellos och Eduardo Rissos stilsäkert noir-doftande kriminalserie, utgiven av Vertigo i tretton volymer. Jag upptäckte serien för några år sedan och har sedan läst ett album då och då; uppskattat varje enskilt album för sig, men inte riktigt hängt med i den löpande huvudplotten. Så i somras, när endast det trettonde och sista albumet återstod, bestämde jag mig för att plöja igenom alltihop igen, från ruta ett. Och det var serien verkligen värd.

100 Bullets grundidé är enkel men fascinerande. En man i mörk kostym, den mystiske Agent Graves, söker upp vanliga människor och ger dem en portfölj. I denna finns bevis för att de ovetande utsatts för en stor oförätt. Där finns namn och foto på den skyldige. Och där finns en pistol, som inte går att spåra, och hundra patroner. Vad Graves erbjuder är alltså möjligheten att hämnas utan rättslig påföljd. Vad dessa personer gör med denna möjlighet är helt upp till dem.

I denna valmöjlighet ligger mycket av seriens dramatik, när vanliga människor plötsligt står ovanför lagen, med makten att skipa hård rättvisa. Hur hanterar de denna makt - och de moraliska frågor den medför? Det är personer med mycket olika livsöden: före detta fängelsekunden Dizzy Cordova, den faderlöse Louis Hughes, gamblern Chucky, glassförsäljaren Cole Burns...en stor palett karaktärer, som alla görs intressanta och nyanserade. Efterhand vävs de olika småhistorierna ihop i en större plot, en konspiratorisk historia om hemliga brottssyndikat och specialtränade hitmen, men jag tycker det är i de enskilda personskildringarna 100 Bullets är som absolut bäst - de liv de lever, miljöerna de rör sig i, deras relationer till familj, vänner och makar.

Serien är imponerande helgjuten. Den är välskriven, vältecknad, snyggt komponerad, ofta innovativt berättad. Azzarellos manus är riktigt bra. Hans dialog är både autentisk – det kan ibland vara svårt att hänga med i de amerikanska slanguttrycken – och sylvass på ett sätt som påminner om Tarantinos filmer.

Argentinaren Rissos stiliga och grafiska stil passar utmärkt till seriens ton; han jobbar med svart-vita kontraster, dramatiska bildvinklar och hårda skuggor, det hela känns väldigt filmiskt och noir-inspirerat. I albumen är bilderna snyggt och stämningsfullt färglagda, men jag har för mig att typ Agent X9 publicerar serien i svartvitt – vilket jag nästan tycker passar ännu bättre. Dock måste den svenska översättaren ha ett mindre helvete med dialogen…

Det finns förstås invändningar. Noir-stereotyperna blir ibland väl påtagliga; hur männen har markerade kindben och stenhård blick, medan kvinnorna mer än sällan avbildas i olika stadier av nakenhet. Detta hör förstås till stor del till genren, och Azzarello lyckas få till nyanserade personporträtt i de flesta fall, men ändå…

Men som sagt. Överlag är det bra, riktigt riktigt bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar