tisdag 25 januari 2011

Manusmästarens makalöst magiska mittenfilm





 Jag har försökt undvika spoilers i den här texten, och beskriva handlingen så sparsamt som möjligt. Har man inte sett The Prestige (eller för den delen Memento) så är man härmed varnad. Det är egentligen filmer som passar bäst att se när man vet så lite om dem som möjligt.

Frågar någon mig ”vilken är din favortifilm?” så svarar jag förmodligen the Prestige. Enligt mig är den Christopher Nolans bästa film, och konkurrensen är ju inte direkt dålig. The Dark Knight är otroligt imponerande och den bästa superhjältefilm som gjorts; Inception är visuellt maffig och fascinerande genomtänkt; och Memento är en psykologisk thriller med en smart berättarteknik som fördjupar handlingen. Det är filmer jag verkligen gillar.
    Men ingen av dem når enligt mig upp till The Prestige. Den är liksom den perfekta blandningen mellan blockbuster-Nolan och lågbudget-Nolan: storslagen och snygg utan att effekterna drar fokus från karaktärerna och det psykologiska spelet. Den är också det bästa exemplet på det som intresserar mig mest med Nolans filmskapande, det som alla ovan nämnda filmer har gemensamt: de smarta, oerhört komplext konstruerade manusen.

För är det något som sticker ut i Nolans filmer är det just berättartekniken. Visuellt är det alltid snyggt, men aldrig överraskande. Det är ofta riktigt bra rollprestationer, men enskilda skådespelare går aldrig utanför ramarna, sticker aldrig ut ur helheten. Nolans filmer drivs i regel framåt av ett starkt manus, av berättandet i sig – scener och karaktärer är liksom kuggar i ett större maskineri, konstruerat med kirurgisk precision.

Så också The Prestige. Filmen utspelar till störst del i det sena 1800-talets London, där de två illusionisterna Robert Angier (Hugh Jackman) och Alfred Borden (Christian Bale) utvecklar en rivalitet som blir alltmer personlig och hämndlysten. Deras besatthet gör att de går allt längre för att överträffa varandra. Berättelsen bygger på en roman av Christopher Priest, som arbetats om till filmmanus av Jonathan och Christopher Nolan.



Nolan kastar om tidsförloppen i berättelsen. Historien är i början förvirrande men klarnar allt mer. När Michael Caines rollfigur Cutter i början av filmen förklarar hur ett trolleritrick är uppbyggt, är det som en presentation av Nolans egen berättarteknik; han är själv en ”illusionist”, som bygger upp The Prestige som om den framfördes på en scen framför en förundrad publik. Liksom Alfred Borden håller han på avslöjandena ända fram mot slutet av filmen – där vändningarna tvinnas så hårt runt varandra att man knappt hinner hämta andan. Och när röken lagt sig är jag fortfarande osäker hur det ligger till. Uppbyggnaden och temat gör att varenda scen får dubbla betydelser och kan tolkas åt olika håll.

The Prestige handlar inte bara om att skapa illusion, den är en illusion.

Även efter att ha sett den en flera gånger har man fortfarande känslan av att ha missat något, vilket understryks av alla de trådar på internet där olika möjliga scenarion läggs fram och diskuteras. Alla som sett Memento eller Inception känner igen sig. Det är filmer man vill prata om i det oändliga efter att ha sett dem. Och de handlar allihop om någon slags illusion, om processen att skapa en alternativ verklighet och göra den trovärdig. Om att dölja sanningen, att luras. Nolan själv är en mästare på att göra detta i sina filmer. The Prestige har på så sätt rätt fascinerande paralleller till regissörens eget filmskapande.



Men det är inte bara en uppvisning i berättarteknisk finmekanik, eller en twist-film som förlorar sin poäng när man sett den en gång. Tvärtom tjänar den på att ses flera gånger. När jag såg den andra gången uppskattade jag saker jag inte sett förut; scener blev mer gripande när man fullt ut förstod situationen.

För att avsluta denna lätt pretentiösa hyllningstext: Det är en helgjuten film. Miljöerna och tiden gör sitt till för stämningen, och både Bale och Jackman är väldigt bra – liksom birollsinnehavarna Scarlett Johanssen, Michael Caine och David Bowie. Det är inte särskilt nyskapade, men det är snyggt, spännande och fascinerande. Kanske ingen Citizen kane eller Apocalypse Now, men definitivt den film jag uppskattat mest när jag såg den.

Bilderna är från:
http://classicfilms-kallim.blogspot.com/2010/07/prestige.html
http://baleheads.blogspot.com/2010/12/out-of-ordinary.html
http://www.fanpop.com/spots/the-prestige/images/6899802/title/prestige-wallpaper

måndag 24 januari 2011

PoS är tillbaka!

Tänkte det var dags att skriva ett nytt inlägg. Det var ett tag sen. Uppehållet beror på att jag mest jobbat med grejer som inte kännts som bloggmaterial. Saker som manus, karaktärsklotter och bruksanvisningar om hur man gör en kopp té (jag hoppas att eventuella läsare inte känner att de har missat något). Men mest har jag suttit med Flash, och det är speciellt hur man kan hata ett program och samtidigt tycka det är väldigt roligt att jobba med. Resultatet är en film på några minuter, lite pretto, lite tramsig - jag är rätt nöjd med den. Om jag kommer på ett sätt att ladda upp den så kanske den dyker upp här på bloggen.

Framöver blir det projektarbete, det blir Comic Royale-serie, det blir uppföljaren på Detet och det blir de sista putsningarna på 7 Oktober-fanzinet. Just nu känner jag mig väldigt inspirerad, det ska bli ett nöje att jobba mer med serier och tecknande igen. Här på bloggen tänkte jag också skriva lite mer om serier och film, har några texter på gång.

Här är förresten min tredje cartoonspalt också, kanske inte brännande aktuell men ändå. Ha det!

söndag 2 januari 2011

Detet recenserad i Bild & Bubbla!

Tänkte bara meddela att Detet - fanzinet Calle Krantz, Rickard Fornstedt och jag gjorde tillsammans i våras - nu har blivit recenserat i serietidskriften Bild & Bubbla! Väldigt kul förstås, även om det inte direkt blev några superlativer - omdömet "trevlig" om min egen serie välter nog inga kiosker. Calle krantz skriver bra om det hela på sin blogg, där han dessutom håller upp numret på bild. Gå in där, om inte annat så för att beundra hans episka sockor :)

Kul att vara med i tidningen i alla fall, och man blir ju peppad att göra nya serier till SPX, som ska bli ännu bättre, ännu trevligare; i nästa recension ska det stå "riktigt supertrevlig", eller "Sveriges trevligaste serieskapare har gjort det igen!". Det har jag gett mig fan på.