måndag 14 februari 2011

En kanadensisk animatör i Nordkorea



Läste Guy Delisles Pyongyang: a journey in North Korea för ett tag sen. Boken är en reseskildring i serieform, där författaren beskriver sin tillvaro i Nordkoreas huvudstad Pyongyang, och det är rätt fascinerande rakt igenom - intressant, skrämmande och emellanåt roligt. Kanadensaren Delisle reste in i landet i egenskap av animatör, med uppdrag för en studio i Pyongyang, och han behandlades därför mindre hårdhänt än andra utlänningar (framförallt journalister).
Icke desto mindre tilldelades han en guide som följde honom överallt i staden. Han var tvungen att buga för den 22 meter höga statyn av landsfadern Kim Il-Sung som trots sin död för många år sedan fortfarande tituleras som statsöverhuvud. Hans tillvaro begränsades och kontrollerades. Men det verkar ha varit mer monotont än skakande; Pyongyang är inget djupgående reportage, mer en personlig beskrivning av författarens upplevelser.

Delisle smugglar in George Orwells 1984, passande läsning i diktaturen Nordkorea.

Delisle blandar mer övergripande redogörelser för landets historia med små, ibland minimala vardagliga iakttagelser - vid ett tillfälle studerar han tandpetarna i hotellrestaurangen, och kommer fram till att de måste vara täljda för hand. det känns nästan lättviktigt att läsa, vilket förstärks av den anspråkslöst enkla teckningsstilen. Den mestadels humoristiska tonen i skildringen av det nordkoreanska samhället är förstås ett resultat av att författaren själv står utanför det; han är en västerländsk betraktare som reagerar med förundran på diktaturens bisarrerier. För det är ofta bisarrt. Porträtten av Kim Il-Sung och Kim Jong-Il är obligatoriska i alla byggnader, på alla våningar, i alla rum - och som en del av alla medborgares klädsel. invånarna själva har sex dagars arbetsvecka med den sjunde dagen vikt för "frivilligarbete": förberedelser för olika evenemang eller uppgifter som att måla prydnadsstenar på Pyongyangs gator.

Det är som sagt en berättelse ur Delisles eget perspektiv. Man hade velat få större inblick i de nordkoreaner som omger författaren; guiderna, tolkarna och medarbetarna på studion. Delsisle ställer själv frågan: tror de uppriktigt på den propaganda som omger dem? enligt honom verkar det så. även på direkta frågor tappar ingen någonsin masken, ingen säger något kritiskt, ingen ens antyder ett missnöje mot regimen.

Diktaturens maktdemonstrationer är ofta komiska, men de vilar ju på en djupt skrämmande grund, vilket ofta visar sig. Som när Delisle frågar varför man aldrig ser några rörelsehindrade på Pyongyangs gator, och hans guide uppriktigt svarar att det inte finns några, att "alla nordekoreaner föds friska, intelligenta och starka". Den underliggande betydelsen i det meningsutbytet är väldigt obehaglig. Och i ljuset av att Nordkorea sedan några år antas ha kärnvapen, så blir alla de bisarra excentrisiteterna mindre komiska.

3 kommentarer:

  1. Va faan, vilken timing! Jag har precis lånat samma tecknares resebok om Kina på biblioteket! Har bara glimtat i den men tyckte den verkade läsvärd! Kanske skulle ta och skriva en recension jag med när jag är klar! Intressant recension var det i alla fall! Hade blivit nyfiken även om jag inte hade lånat den där boken!

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet! Jag blev minsann sugen på att läsa den får jag säga, även om den uppenbart (som alla utomstående skildringar av diktaturer) har sina brister. Men vad jag förstår försöker han inte sig på att göra en regelrätt skildring heller väl? Hursomhelst verkar den intressant - Nordkorea är så avlägset och stängt från inblick att det är svårt att föreställa sig hur de har det där.

    SvaraRadera
  3. Efraim: Tack så mycket! :) Hans bok om Kina tänkte jag försöka läsa snart, sen har jag för mig att han gjort en om Burma också...skriv gärna en recension!

    Calle: Tackar! :) Nej precis, jag vet inte om man egentligen kan tala om brister; snarare så har han (av uppenbara orsaker) haft ett begränsat perspektiv - som han ändå gör väldigt mycket av. Och det känns ändå rätt ovanligt med den här sortens personliga skildringar, det blir en omväxling från tidningsartiklar och mer svepande beskrivningar av Nordkorea. den är som sagt (skrivet?) väldigt läsvärd!

    SvaraRadera