onsdag 2 februari 2011

Feberfundering om seriehumor

Det här med humor i serier är svårt. Man märker det själv när man försöker vara skojig i serieform: hur knivigt det är att komponera bilderna och formulera texten så att det blir roligt. Alltså roligt på riktigt, så att man kanske iallafall fnissar till lite när man läser dem.

Många av de humorserier man läser innehåller ju inte humor, bara skämt, eller snarare: poänger. En poäng behöver inte ha någonting med skratt att göra. Hagbard, Knasen och Baby Blues är serier med poänger. Där skapar tecknarna an sorts avbild av skämt, genom att konstruera poänger som i teorin, enligt ritningen, borde leda till humor. Hagbard kanske sitter på en restaurang. Han säger till den manlige kyparen att maten är vedervärdig och att han vill tala med kocken. Kocken kommer in, hon är en ung vacker kvinna. Nu säger Hagbard att maten var fantastisk. Rabadadich. En poäng har skapats. De är väldigt bra på det, de som gör de här serierna. Att skapa poänger. Däremot har jag aldrig i mitt liv skrattat, eller ens fnissat lite, åt Hagbard.

Därför är det väldigt trevligt med serieskapare som gör, typ, roliga serier. Sara Granér är en av dom. Att läsa hennes album Det är bara lite Aids och Med vänlig hälsning är väldigt roligt, och rätt oroande. Jag gillar hennes fulsnygga stil och förvridna figurer, och framförallt replikerna - hårdskruvade och dräpande, som strömningar i samhället tagna till sin yttersta spets: "kolla, den ena granen har vuxit lite snett" "ja, fy fan, så jävla pinsamt". Jag rekommenderar alla som ännu inte läst hennes serier och skämtteckningar att göra det.

4 kommentarer:

  1. Tänkvärt!
    Själv har vi prenumererat på Knasen i tre generationer i min familj (mig själv inkl), så jag vet mycket väl vad du pratar om!
    Mort Walker och Chris Browne skrockar säkert gott åt sina potatisnästa gubbtjyvar...
    Även om det regelrätt inte räknas som serier tror jag att den serie som fått mig att skratta mest även fram till mina fullvuxna 21 år är The Far Side! :) Mest för att den är så harmlös, den vill aldrig vara snuskig eller morbid, bara härligt knäpp. Det är vågat att vara riktigt rolig utan att dra till med så enkla stimula som bowlingklot i huvudet(den tyske fan i Aftonbladet) eller osmakligheter som Avgrunden (The Far Side-plagiatet som gick i Herman Hedning).

    SvaraRadera
  2. Håller med, svårt är det att hitta serier som man skrattar åt på riktigt. De enda serier jag kan komma på som jag verkligen skrattat åt finns här http://www.pbfcomics.com/
    Annars ser man mest bra poänger som du säger.

    SvaraRadera
  3. Bra text! En intressant grej är att jag tycker att serien Garfield är uppbyggd utan humor och mest med poänger (visst finns det lite mer humor än i Hagbard, men ändå) men att genom att bara ta bort själva Gustav ur serien så får den plötsligt massor med humor XD

    http://garfieldminusgarfield.net/post/2843837972/try-the-book

    SvaraRadera
  4. Erik: Gillade också att läsa gamla Knasen-tidningar när jag var liten, man visste liksom vad man fick, och nånstans är det väl en grej att man liksom lär känna alla karaktärerna, som i en tv-såpa. Sen är det är rätt intressant hur även de där likstela strippserierna, som numera ritas efter formulär, faktiskt var hyfsat inspirerade när de var nya. Det är kanske oundvikligt att en serie efter femtio år av daglig publicering blir rätt urvattnad. Synd bara att t ex SvD inte insett att det finns bättre strippserier än Hagbard :)

    Olov: Ja, älskar the Perry Bible Fellowship! :)Det finns nog mer bra på nätet än det man ser i dagstidningarna.

    Calle: hahaha, de blir plötsligt roliga, och ganska disturbing. Jon verkar inte må så bra...xD

    SvaraRadera