måndag 21 februari 2011

Kapsylöppnar-man med frän mask


Den andra bilden jag gjorde till Confrontation-uppgiften. Figuren heter tydligen Cypher Lukhan, och hör till gruppen Alchemists of Dirz. Bilden blev inte lika bra som den första enligt mitt tycke, men i gengäld har jag "skojat till det" lite grann med hans vapen.

Saknar att göra såna här större tuschade bilder. Har inte haft så många tillfällen att göra sånt på senare tid.

lördag 19 februari 2011

Bunkerprojektet


För några veckor sedan skulle vi presentera våra idéer till terminens projektarbeten. Hade ingen aning om vad jag ville göra. Jag hade några lösa idéer, men (som oftast är fallet med mig) handlade de bara om formen - "en serie om olika människor vars vägar korsas, publicerat på en hemsida, typ som ett nät av serierutor som korsar varandra" och så vidare. Blaha. Jag fick nån idé om att göra en serieversion av John Dickson Carrs pusseldeckare Det krökta gångjärnet, men det kändes som en nödlösning.

Sen kom jag ihåg när jag för några månader sedan stötte på det här och det här blogginlägget - och blev enormt fascinerad. Gigantiska anläggningar under innerstan, konstruerade och planerade för att tusentals människor ska kunna leva där under flera månader. I Stockholm, liksom. Jag tyckte det var så intressant med bilderna på sängarna, samlingsrummen, telefonrummen; hur man försöker skapa en vardaglig trygghet inuti metertjocka lager av stål och betong. Att när panikslagna människor samlats i dessa jättebunkrar för att undgå katastrofen över ytan - då har man fixat så att de har askkoppar bredvid våningssängarna.

Jag tänkte att det skulle vara en väldigt bra miljö för en serie. Dels kan man skapa en typisk katastrof-berättelse, om hur människor hamnar i extrema situationer, hur de hanterar instängdheten, hur de samarbetar och så vidare. Det skulle vara kul i sig. Men jag blev också fascinerad av hur de som byggde skyddsrummet resonerade, hur de förväntade att folk skulle bete sig där nere - och om dessa förväntingar stämmer när riktiga människor faktiskt hamnar där nere, i det där lilla samhället i miniatyr.

Håller på och gör research nu, och det finns ju massor att kolla in - allt från svt-serien Svenska Hemligheter till arkitekturböcker, Fallout 3 och urban explorer-trådar på Flashback. Och Michel Foucaults Övervakning och Straff, som min lärare tyckte jag borde läsa. En fet lunta, men jag är ju svag för såna där knastertorrt intellektuella grejer, så det ska bli intressant.

måndag 14 februari 2011

En kanadensisk animatör i Nordkorea



Läste Guy Delisles Pyongyang: a journey in North Korea för ett tag sen. Boken är en reseskildring i serieform, där författaren beskriver sin tillvaro i Nordkoreas huvudstad Pyongyang, och det är rätt fascinerande rakt igenom - intressant, skrämmande och emellanåt roligt. Kanadensaren Delisle reste in i landet i egenskap av animatör, med uppdrag för en studio i Pyongyang, och han behandlades därför mindre hårdhänt än andra utlänningar (framförallt journalister).
Icke desto mindre tilldelades han en guide som följde honom överallt i staden. Han var tvungen att buga för den 22 meter höga statyn av landsfadern Kim Il-Sung som trots sin död för många år sedan fortfarande tituleras som statsöverhuvud. Hans tillvaro begränsades och kontrollerades. Men det verkar ha varit mer monotont än skakande; Pyongyang är inget djupgående reportage, mer en personlig beskrivning av författarens upplevelser.

Delisle smugglar in George Orwells 1984, passande läsning i diktaturen Nordkorea.

Delisle blandar mer övergripande redogörelser för landets historia med små, ibland minimala vardagliga iakttagelser - vid ett tillfälle studerar han tandpetarna i hotellrestaurangen, och kommer fram till att de måste vara täljda för hand. det känns nästan lättviktigt att läsa, vilket förstärks av den anspråkslöst enkla teckningsstilen. Den mestadels humoristiska tonen i skildringen av det nordkoreanska samhället är förstås ett resultat av att författaren själv står utanför det; han är en västerländsk betraktare som reagerar med förundran på diktaturens bisarrerier. För det är ofta bisarrt. Porträtten av Kim Il-Sung och Kim Jong-Il är obligatoriska i alla byggnader, på alla våningar, i alla rum - och som en del av alla medborgares klädsel. invånarna själva har sex dagars arbetsvecka med den sjunde dagen vikt för "frivilligarbete": förberedelser för olika evenemang eller uppgifter som att måla prydnadsstenar på Pyongyangs gator.

Det är som sagt en berättelse ur Delisles eget perspektiv. Man hade velat få större inblick i de nordkoreaner som omger författaren; guiderna, tolkarna och medarbetarna på studion. Delsisle ställer själv frågan: tror de uppriktigt på den propaganda som omger dem? enligt honom verkar det så. även på direkta frågor tappar ingen någonsin masken, ingen säger något kritiskt, ingen ens antyder ett missnöje mot regimen.

Diktaturens maktdemonstrationer är ofta komiska, men de vilar ju på en djupt skrämmande grund, vilket ofta visar sig. Som när Delisle frågar varför man aldrig ser några rörelsehindrade på Pyongyangs gator, och hans guide uppriktigt svarar att det inte finns några, att "alla nordekoreaner föds friska, intelligenta och starka". Den underliggande betydelsen i det meningsutbytet är väldigt obehaglig. Och i ljuset av att Nordkorea sedan några år antas ha kärnvapen, så blir alla de bisarra excentrisiteterna mindre komiska.

måndag 7 februari 2011

Halvdöd barbarklon slaktar man i kavaj! Wööh!


En bild jag gjorde till en av de första uppgifterna på serieutbildningen. Vi skulle göra tuschade bilder baserade på figurer till bordsspelet Confrontation, och jag valde den här (förmodligen odöde) mannen med stav. Vet tyvärr inte vad figuren kallas i spelet.

Det är en av de första bilderna jag tuschade med pensel, och jag är väl fortfarande rätt nöjd med den, bortsett från en del detaljer. Tycker jag fick till ett passande ansiktsuttryck på hans offer - lite överraskat sådär, blandat med en lätt irritation. Blodsplattret är jag också väldigt nöjd med.

onsdag 2 februari 2011

Feberfundering om seriehumor

Det här med humor i serier är svårt. Man märker det själv när man försöker vara skojig i serieform: hur knivigt det är att komponera bilderna och formulera texten så att det blir roligt. Alltså roligt på riktigt, så att man kanske iallafall fnissar till lite när man läser dem.

Många av de humorserier man läser innehåller ju inte humor, bara skämt, eller snarare: poänger. En poäng behöver inte ha någonting med skratt att göra. Hagbard, Knasen och Baby Blues är serier med poänger. Där skapar tecknarna an sorts avbild av skämt, genom att konstruera poänger som i teorin, enligt ritningen, borde leda till humor. Hagbard kanske sitter på en restaurang. Han säger till den manlige kyparen att maten är vedervärdig och att han vill tala med kocken. Kocken kommer in, hon är en ung vacker kvinna. Nu säger Hagbard att maten var fantastisk. Rabadadich. En poäng har skapats. De är väldigt bra på det, de som gör de här serierna. Att skapa poänger. Däremot har jag aldrig i mitt liv skrattat, eller ens fnissat lite, åt Hagbard.

Därför är det väldigt trevligt med serieskapare som gör, typ, roliga serier. Sara Granér är en av dom. Att läsa hennes album Det är bara lite Aids och Med vänlig hälsning är väldigt roligt, och rätt oroande. Jag gillar hennes fulsnygga stil och förvridna figurer, och framförallt replikerna - hårdskruvade och dräpande, som strömningar i samhället tagna till sin yttersta spets: "kolla, den ena granen har vuxit lite snett" "ja, fy fan, så jävla pinsamt". Jag rekommenderar alla som ännu inte läst hennes serier och skämtteckningar att göra det.