söndag 18 september 2011

Reflektion efter mangaläsning

Jag vill ofta skapa hyfsat komplexa karaktärer i mina serier. Vilket, tänker jag, innebär att man skildrar dem mer ingående. Jag låter figurer se minnesbilder och rabbla inre monologer, jag ritar close-ups på deras uppspärrade ögon och darrande händer. För att man ska förstå figuren. Man tror ofta att en figur blir mer intressant ju mer man berättar om den. Ju mer man belyser den.


 Därför är det bra att ibland råka läsa en seriebok som The Push Man and Other stories. Det är en utgivning av den japanske serieskaparen Toshihiro Tatsumis korta serier, tecknade 1969. Tatsumi kallas de japanska vuxenseriernas gudfader - och det är väldigt vuxet, han behandlar ofta tabubelagda ämnen. Ganska stillsamt berättade historier, men med mörka stråk som emellanåt övergår i kolsvart.


 Det intressanta är att Tatsumi aldrig försöker förklara eller förtydliga. Det förekommer sällan tankerutor, minnesbilder eller redovisande dialog. Han låter händelserna tala. Man förstår figurens situation - och därmed kan man förstå figuren själv. Dess känslor och drivkrafter ligger i undertexten och sjuder. Framförallt de manliga figurernas, eftersom Tatsumi ensidigt fokuserar på männen som huvudpersoner. Men jag imponeras av att det ser så jävla...enkelt ut. Hans figurer är nästan barnsligt simpelt tecknade - speciellt huvudpersonerna som oftast har vagt opersonliga drag, och vars ansiktsuttryck nästan alltid är outgrundligt deadpan-nollställda. Det är figurer som inte är någon speciell, och som möter omvärlden med en inbunden, anonym tystnad.



Trots detta är det spännande att läsa om dem. För det finns något, där under. Man fastnar i de korta berättelserna, bläddrar vidare för att läsa nästa.

Scott McCloud har ju skrivit om att man som serieläsare identifierar sig mer med enklare, ikoniska figurer och ansikten - vi ser oss själva i de smiley-simpla uttrycken. Medan vi distanserar oss mer från detaljrika figurer med tydliga individuella drag, eftersom de tydligt är en "annan person". Enkelheten kan ge en ökad inlevelse.

Det är bra att bli påmind om det. Att bra berättande ofta handlar om att ge läsaren uttrymme att fylla i själv. Det handlar inte om redovisning så mycket som en sorts dialog. Man intresserar sig för figurerna i The Push Man, just för att den sparsamma personteckningen bjuder in till egen tolkning.

(Bilder från http://www.atomicbooks.com, http://shaenon.livejournal.com och http://www.darkplant.hu)

2 kommentarer:

  1. Vad kul att läsa att du läst just den här! Köpte den för över ett år sen och fortsättningen med korta historier på SPX i år (ej hunnit läsa den nya dock) men jag älskar historierna! Kanske inte så konstigt då det känns väldigt äkta och spännande att läsa även om det ibland inte händer så mycket. Tycker du har gjort en riktigt fin reflektion här. Förutom enkla huvudpersoner som man kanske lättare identifierar sig med här så bör tilläggas att miljöerna är väldigt effektivt gjorda och jag tror de bidrar till den realistiska helheten väldigt mycket med.

    SvaraRadera
  2. Kul att det finns en fortsättning redan, har för mig att det stod att de skulle ge ut en för varje år (typ 1969, 1970, 1971...) av Tatsumis utgivning. Ska jag kolla efter! :) Håller med när det gäller miljöerna - de känns väldigt verkliga (fast förenklade, förstås) :)

    SvaraRadera